fredag 9 januari 2009

Livet utan mamma

Hej! förlåt för att jag inte skrivit på ett tag. Men men, så kan det bli ibland.
Nu när jag ändå skriver så tänker jag inte hitta på någon mening med detta inlägg, utan istället hade jag tänkt lägga in min novell som jag nyss skrivit på svenskan :)
Hoppas ni gillar den!


Livet utan mamma

Mobiltelefonens vibrationer dämpades av benens rörelser, det var inte förrän ringsignalen ökade som han svarade. I andra sidan luren sa en röst: – Mamma har krockat, det gick inte bra. Skynda dig till sjukhuset!

Den trevliga promenaden på elljusspåret med Tommy, hade förvandlats till hastig jogging. Hans tidigare varma och glada känslor hade försvunnit blixtsnabbt. Nu visste han inte vad han kände, ungefär som när första flygplanet hade kraschat in i World Trade Center, ingen visste om byggnaden skulle kollapsa eller stå kvar.

Han befann sig nu längst bort på enmila-spåret. Först fem kilometer till mopeden, sedan ytterligare fem kilometer till sjukhuset. Skulle han hinna? Mamma, skulle hon försvinna? Eller skulle det gå bra?

Tommy försökte hänga med, men hans överviktiga kropp orkade inte. Snabbt sprang han ifrån sin flåsande vän, och blev ensam. Ensam med ett hopp om att hinna.

När han sprang förbi en fågel som matade sin unge, flöt hans tankar iväg till sin egen mamma. Vad hon hade betytt för honom i hans uppväxt. Hon hade skött om honom från den dagen han föddes. När pappa inte ville byta blöja på grund av det illaluktande bebisbajset, gjorde hon det med ett leende på läpparna. När andra sa att jag var dålig, sa mamma att jag var bra, tänkte han och log. Och när han blev lite äldre och inte ville äta grönsaker, hittade hon på finurliga historier som gjorde att han åt dem. Ja, mamma försökte alltid få en att göra det som var rätt, tänkte han där han sprang. Med sina väl valda ord hade hans mamma byggt upp hans självförtroende till en stadig mur.

Hans hud var torr, och svetten som börjat rinna från pannan sved på kinderna. Tröjan var genomblöt av svett och luktade sur mjölk. Även om han luktade illa, var det inte det han tänkte på. Det enda som fanns i tankarna var hans mamma. Varför tog hon bilen till jobbet? Hade hon inte kunnat cykla de tre kilometerna istället? tänkte han. Hon kan ju inte försvinna nu. Jag är ju bara tonåring och har mycket kvar att lära av henne. Mamma har ju varit med hela livet, men nu förlorar jag henne kanske. Jag måste hinna till sjukhuset! När jag var liten och hade vattkoppor, satt hon bredvid min sida och sa att allting skulle bli bra. Nu får jag trösta henne, nu får jag säga att allting kommer bli bra igen, snyftade han.

Nu var det bara en kilometer kvar till hans röda söndertrimmade moped. Sen var det ytterligare fem kilometer till sjukhuset.

Fastän han sprang, så tycktes han inte röra sig. Känslan av att han sprang baklänges fick honom att grina i förtvivlan. Elljusspårets fuktiga jord ville hålla fast hans fötter, så varje steg var en utmaning i sig. Blodsmaken hade kommit krypande och var outhärdlig. Han kunde höra sin omtänksamma mamma i bakhuvudet, som sa: – Plåga dig inte, du måste känna när du ska sluta. Men den här gången skulle han inte stanna. Han var tvungen att fortsätta, för sin mammas skull.

Mobiltelefonen ringde i fickan igen, så han slutade springa och svarade. Han hörde orden: – Mamma klarade det inte, hon dog för fem minuter sedan. Han tappade telefonen, den föll sakta. Allting stannade upp. Han stod ensam på elljusspåret, solen höll på att gå ned bakom träden, mörkret kom som en objuden gäst. För första gången i sitt liv, kände han riktig rädsla och ensamhet. Mobiltelefonens tysta duns mot marken fick honom att vakna upp, och inse vad som just hänt. Hans mamma hade dött och hans värld rasat. Ungefär som World Trade Center i USA. Först en krock, sedan rasade allt.

/Mattias

6 kommentarer:

Anonym sa...

Sjukt bra novell hade jag vart svenskalärare hade du fått MVG iaf minst VG

Anonym sa...

Mattias! Jag gråter! Vet du hur fin den var? Du är grym min vän :)

Elo dansar och ler sa...

Mattias! Det är svårt att med några få ord kommentera dessa rader....
du har nu i denna sena timme fått en mamma hemma på din gata i Vännäsby att få tårar i ögonen. Du är en toppenkille. Fortsätt våga skriva på det här sättet och du blir en bra författare....
/ Carina

Anonym sa...

Riktigt bra skrivet :) jag börjar typ grina

Anonym sa...

sjukt bra novell mattias nog bästa jag läst

Anonym sa...

MVG +++ typ